Om boken: 2014 / Världen av romanen "Spirits of the Earth" är inte fiktiv, Catherine Colom beskrev vad hon såg. Hon hade förmodligen en speciell syn, sammansatta ögon med tiotusentals linser, som fångade det som är otillgängligt för det vanliga mänskliga ögat: hemligt, överjordiskt. Kolom berättar nonchalant om en död man som flyger längs korridorerna på sitt genomskinliga företag, om unga döda kvinnor som går ner för trappan för att ta det sista glaset vatten, om en trettonårig pojke med en bruten bröstkorg som åtföljer kistorna till kyrkogården. Klumpiga jungfrur snubblar över enhörningar på trädgårdsstigar som är omöjliga att missa. På kvällarna simmar konstiga rymdfiskar utanför de treglasade fönstren. I rummen kan man höra vattnets melankoliska brus, under rep dukar kvävs trädnymferna och gråter. Änglar tittar ut bakom blå fönsterluckor på en liten schweizisk by, cirklar över körsbärsblommorna, talar två språk och greppar vackra flickor vid de gyllene låsen. Från Fredegs torn kan man lätt se luftpelaren som förbinder varje levande varelse med dess himmelska motsvarighet, men byborna är blinda, arroganta och upptagna med familjebråk.